Försörjningsmål i motsättning till klimatmål

Riksrevisionens rapport med budskap till riksdagen om att vi behöver plantera mer skog på jordbruksmark, återväta fler marker och ge nötboskapen mer metanreducerande foder för att uppnå klimatmålen känns förlegad och ligger inte alls i tiden. Att ersätta spannmål- och potatisodling med vall låter som noll kontakt med verkligheten. Klimatmål ställs, på det här sättet som en utmaning, mot försörjningsmål.

Nyligen presenterade Jordbruksverket förslag om mål för 18 jordbruksprodukter. Verket uppger att vi bland annat behöver öka åkerarealen med 340 000 hektar och att spannmålsodlingen behöver öka med 25 procent fram till 2035. Det är mer överensstämmande med den verklighet som vi lever i just nu, när regeringen insett att beredskapen måste öka radikalt för att höja den svenska självförsörjningsgraden och minska importberoendet.

Riksrevisionens rapport visar också tydligt att man inte ser vad jordbruket är till för, nämligen att producera mat och försörja människor. Den spär på missuppfattningen om att jordbruket är miljöfarligt i första hand och måste reduceras av klimatskäl, utan att gå till botten och räkna på hur nettoutsläppen från ett jordbruk ser ut. För börjar man räkna visar det sig att många lantbruk har ett netto minusutsläpp av koldioxidekvivalenter, CO2e, om man nu besitter kunskapen att skilja på gröna och svarta kolatomer, och räkna in vad lantbruket tar upp i form av CO2e och vad de släpper ut och sedan med hjälp av enkel matematik räkna ut skillnaden.

Intressant är också en annan rapport som presenterades den 1 oktober, som det talas tyst om, eller inte alls i Sverige. Den visar att det inte är skogs- och lantbruk som är den största faran för naturen utan byggnation och vägar. Rapporten visar att det är byggnadskonstruktion som slukar det mesta av vår natur och åkermark. Rapportens syfte är inte att visa hur vi ska uppnå klimatmålen utan att peka på hur vi går från grönt till grått, vilket också är namnet på studien, Green to Grey.

Bakom studien finns ett nätverk bestående av 41 journalister och forskare i elva länder i Europa. De som skrivit rapporten ingår i nätverket Arena for journalism in Europe. Journalisterna jobbar på tidningar som bland annat brittiska The Guardian, franska Le Monde, tyska Die Zeit och norska NRK.  I dessa tidningar har också rapportens resultat blivit publicerade. Ingen svensk journalist har deltagit.

I undersökningen har en unik datametodik utvecklats för att komma fram till hur mycket mark som försvinner. Metodiken är utvecklad av Zander Venter och Bálint Czúcz från Norsk institutt for naturforskning (NINA). Med hjälp av satellitbilder, artificiell intelligens och rapportering på plats avslöjas i undersökningen den verkliga omfattningen av förlorad natur och odlingsmark i Europa.

I rapporten står det att mellan januari 2018 och december 2023 försvann runt 9 000 kvadratkilometer. 900 000 hektar, mark till byggnadskonstruktion i Europa, inklusive Turkiet. Det motsvarar ungefär Cyperns landyta, eller Gotlands yta gånger tre.

600 kvadratkilometer, det vill säga 60 000 hektar, jordbruksmark försvinner årligen i Europa, vilket författarna menar får allvarliga konsekvenser för livsmedelssäkerheten och livsmedelsförsörjningen. Enligt rapporten förlorar i nämnd ordning Turkiet, Polen, Frankrike och Tyskland mest natur- och jordbruksmark. I Sverige har drygt en miljon hektar åkermark försvunnit på 100 år. Som mest hade vi 3,7 miljoner hektar åkermark, i dag brukar vi 2,5 miljoner.

Jordens befolkning är nu uppe i över åtta miljarder människor, vilket kan jämföras med 2,3 miljarder 1940. I och med att befolkningen ökar blir konsekvensen att det behövs fler bostäder, fler vägar och utökad infrastruktur. Men en ökande befolkning kräver också mer mat, livsmedelsproduktion.  Dessutom ökar kraven på rekreation i form av lyxhotell, golfbanor, lyxhamnar och resorts av olika slag.

Den främsta drivkraften bakom detta är rikedom, säger Peter Lacoere, lektor och forskare i arkitektur i Gent, Belgien. Även om befolkningsökningen kan verka vara en mer uppenbar orsak till markförbrukningen, är det i Europa ett mer direkt samband med rikedom, eftersom rika länder inte bara utvecklar nödvändiga saker, utan också onödiga saker, från golfbanor till konstgjorda skidbackar.

Vi märker redan en tydlig polarisering i synen på jordbruk och skogsbruk. Vi kan ana nya konflikthärdar i vårt land. Allemansrätten? Samernas rätt till jakt och fiske? Gruvbrytning på flera ställen i Sverige? Turismen? Rovaniemi till exempel är ett populärt turistmål med 1,5 miljon övernattningar 2024. I flera länder i Sydeuropa går nu lokalbefolkningen ut och demonstrerar mot den ökande turismen.

Green to Grey belyser ett händelseförlopp som vi måste förhålla oss till. Det gäller att lyfta blicken och se perspektiven, sammanhangen. Att tänka vitt och brett, intelligent och långsiktigt.

Globalt handlar det om överlevnad versus markanvändning. Å ena sidan står aktivister som hävdar att naturen ska bevaras och sköta sig själv och de är rädda för att naturskogen tar slut. Å andra sidan behöver vi bruka mark och skog för att den ger mat, arbetstillfällen, inkomster till företag och till staten och för att Sverige inte ska växa igen. Att de här två vägarna, om hur man bäst ska ta tillvara på naturtillgångar, inte möts blir vi påminda om i stort sett varje dag. Klimatmål kontra försörjningsmål? Problematiken är avsevärt mer komplex och komplicerad än att bara handla om att uppfylla EU:s klimatmål.